Jag är så jävla glad att jag har 15 min promenad upp till berget där det finns bra löpspår. Promenerade snabbt upp och sprang sedan 5 km. Ingen aning om tid eller så, men den här gången tog jag det lugnt. Mest för att kunna känna den sköna känslan av att springa. Och den här gången lyckades jag!
Jag älskar när jag kommer till den stunden att jag typ "glömmer bort" att jag springer. Att jag börjar tänka på andra saker. Som när man promenerar så kan man ju liksom koppla bort att man faktiskt bara går.
Hej å hå vad jag är!
I morgon blir det marklyft för fulla muggar!